|
|
Min röda klänning
Jag har hostat, snorat och tyckt synd om mig själv i en vecka. Det finns nästan enbart positiva sidor med att vara singel, dock väger de inte speciellt tungt när jag är sjuk.
I min ledsamhet beställde jag en röd klänning med volanger och små guldprickar, när jag talade med mamma i telefon någon dag senare berättade jag vad jag hade gjort. ”Jag tycker jag är värld en klänning när jag har legat sjuk i en vecka och ingen har pysslat om mig”, sa jag. Det tyckte inte hon.
Jag älskar min mamma.
Hon är en arbetarkvinna och i hennes värld finns inte röda klänningar som tröst för att ha varit sjuk. Jag inser mer och mer att de mest lyckliga minnen är tillsammans med henne. När jag var liten var allt enkelt. Kalops på söndagarna och ibland serverades läsk till det – fast det hette lemonad på min tid. Fanns det hantverkare i huset skulle de ha frukost klockan tio med ägg, sill, prinskorv, ost och annat som krävs till ett smörgåsbord. Mitt på dagen var det middag – på den tiden fanns det inget som hette lunch – och några timmar senare skulle det vara eftermiddagskaffe. Hantverkarna skulle ha det där, det var en självklarhet och något annat fanns inte i tankevärlden.
Min bror bodde hemma från det att han började jobba vid 18 års ålder och i runda slängar fem år framåt. Till honom och min far gjorde mamma smörgåsar som de hade med sig till jobbet. Pappa skulle ha femton och brorsan tolv. Det blir 27 smörgåsar som min mamma fixade fem dagar i veckan under elva månader om året i fem års tid, räknade man med att pappa jobbade ytterligare 30 år kan man ana att det blir en hel del.
I runda tal blir det 128700 mackor.
Onsalakorv, Åseda gräddost, stekta ägg, delade prinskorvar på måndagarna om vi hade haft det till frukost på söndagarna, sill, kokta ägg och fläsk var det pålägg som vanligtvis härskade. Mamma fick, som ni förstår, en viss vana vid att fixa smörgåsar. Det gick lätt att se på vilket humör hon var när hon ”la mackorna”, på en brödskiva kan man nämligen lägga ett stekt ägg på ett kärleksfullt sätt och man kan dänga dit det på ett helt annat.
Vi var lyckliga som barn, speciellt om somrarna. Sommarloven var långa och soliga och vid två tillfällen varje år åkte vi på utflykt, ett av dem var till Kiviks marknad. Familjen hade en grå Saab herrgårdsvagn och ibland när goda vänner till familjen skulle följa med stuvades vi barn in i kofferten. Det låter värre än det var, det gick nämligen att fälla upp ett säte där bak men om någon hade brakat in i baken på bilen hade vi varit stendöda innan vi hunnit räkna till tio.
Fast allt var lite lättare, lite långsammare och mer försiktigt på den tiden.
Det fanns mycket spännande med Kiviks marknad. Det började redan med köerna. Då kunde det vara kö ända från Brösarps samhälle och om vi hade tur (eller för föräldrarnas del otur) började bilen koka, mammas taktik var att stänga av bilen och rulla ner för backarna och om turen var med henne hade kylarvattnet svalnat tills det var dags att ta sig upp för nästa backe.
Det var då som motorcyklarna kom rullande förbi i en fläkt av frihet, svalka och ljumna sommarvindar, de var skinnklädda och på bönpallen satt tuffa tjejer med håret svallande i vinden. På den tiden fanns det ingen lag om att bära hjälm. Jag var avundsjuk och ville hemskt gärna en dag åka förbi alla bilarna som i sommarvärmen stod stilla bland backarna. När jag många år senare köpte en egen motorcykel fanns det inte längre några köer till Kiviks marknad, sällan flängde jag förbi någon bil och om jag gjorde det så var det förstås en cabroilet med taket nerfällt.
När vi väl kom fram och efter att ha skakat fram i någon av alla kohagarna hittat en parkering var det dags för matsäcken. Mamma hade fixat kaffekorg och det var alltid ägg-och-sillmackor (jag undrar om hon drömmer mardrömmar om alla dessa mackor) eller med stekta ägg som pålägg. Där satt vi, mellan vår bil och den som var parkerad bredvid, på en filt och fikade medan andra bilar långsamt på jakt efter en parkering släppte ut avgaser i vår ansiktshöjd.
Fast det gjorde inget, lite avgaser hörde till och ingen visste något bestämt om att andas in bensinångor. Själva marknaden var fylld av folk och med mammas ”gå till polisen om ni inte hittar” släpptes vi lösa i vimlet. Vi tittade på smycken, folk, försäljare som var smått berusade och vid porrtälten generades vi av kvinnorna som vickade på höfterna. Karusellerna glittrade och marknadskaramellerna var söta.
Det sägs att man ska leva i nuet, det var precis det vi gjorde på den tiden.
Numera slipper mamma att göra mackor varje kväll och jag tror att pappa ger henne en handräckning då och då i hushållsarbetet, min röda klänning hoppas jag att hon tycker jag är värd – vi får se på julafton!
Inlagd av:
BM
Publicerad:
2009-12-15 10:30:00
Tillbaka
*Klicka på bilderna för förstoring
| Tipsa en kompis om den här nyheten. |
|
|
|
